Eftermiddagshimlen hade mörknat till en blåslagen nyans av lila och släppte lös ett skyfall som förvandlade den lilla bäcken till en våldsam, virvlande kanal. Mitt bland det stigande bråtet var en liten, skräckslagen terrier fast på en sprickande trälåda. Hundens koppel hade fastnat i lådans kant, men den andra änden av repet satt kilad i gallret till ett stort avloppsintag. I takt med att vattennivån steg började lådan driva mot virveln, och repet sträcktes allt kortare för varje decimeter. Varje kraftig strömstöt drog djuret närmare det mörka, dånande svalget i dräneringssystemet.
Mark hann inte tänka på vattnets kyla eller strömmens styrka. Han klev rakt ut i det midjedjupa flödet, och hans stövlar fylldes genast med slam. Kraften i vattnet var bedräglig, tryckte mot hans lår som en kompakt tyngd. Han kastade sig framåt, fingertopparna snuddade vid det genomblöta hamprepet precis när lådan började tippa. Med ett fast grepp om linan med båda händerna satte han fötterna mot den nedsänkta betongkanten och lutade sig bakåt, musklerna spända mot det obevekliga draget från avloppet. ”Håll den stilla!” ropade han till en åskådare på stranden, men rösten höll på att drunkna i regnets dån.
Vattnet vräkte fram med ny kraft, en våg slog mot Marks bröst och höll på att slå omkull honom. I samma ögonblick spändes repet till bristningsgränsen och vibrerade av trycket. Lådan började ge vika, och hunden gav ifrån sig ett skarpt, panikslaget skrik när tassarna gled ner i det kalla skummet. Mark förstod att han inte kunde vinna en dragkamp mot hela stadens avloppssystem särskilt länge. Han ändrade grepp, började vira repet runt sin underarm och drog sig långsamt närmare det drivande skräpet trots risken att själv dras med ner.
Med en sista, desperat kraftansträngning kastade sig Mark fram. Han ignorerade den brännande smärtan i axlarna och grep efter hundens nackskinn. Djuret, som kände en sista chans, kämpade sig mot honom och övergav den sjunkande lådan precis när den slets hårt mot gallret. Mark föll bakåt mot det grundare vattnet vid kanten, med hunden tätt tryckt mot bröstet. Repet, nu slappt och värdelöst, släpade efter dem i det leriga vattnet medan åskådaren sträckte sig ner och hjälpte dem upp på den gräsiga sluttningen
.
Trygg på det genomdränkta gräset satt Mark en stund och flämtade efter luft medan regnet avtog till ett lätt dis. Hunden, skakande men oskadd, ruskte på sig och stänkte lerigt vatten över Marks ansikte. Han kunde inte låta bli att skratta – en skarp urladdning efter adrenalinet som dunkat genom kroppen. Han kontrollerade halsbandet och hittade ett telefonnummer, men innan han ens hann ta fram sin vattentäta mobil stannade en bil tvärt i närheten. En panikslagen familj rusade ut, deras lättade rop ekade över parken. När de skyndade fram för att ta tillbaka sitt husdjur räckte Mark över kopplet och reste sig, medan han såg hur det nyss så farliga vattnet äntligen började dra sig tillbaka.